mariasvenstam

The beach = the bitch. boken var bra när man läste den, men den suger rumpa när man ska analysera den.

nu tänker jag sitta här och skriva lite, eftersom jag helt enkelt inte orkar ta itu med något annat. som till exempel svenskan och engelskan.. och jag tänker faktiskt tillägna det här inlägget kent, och ni som kommer skratta, och jag vet att ni kommer göra det, kan ju istället gå in på era favobloggar kenza, kiss(ie) or whatever. 
.
alla säger i början att dom hatar kent. kanske gör man det, kanske gör man inte det. men alla säger att man hatar dem till en början. jag hatade dem från början. jag verkligen avskydde dom. jag och frida höll ihop. vi tänkte fanimig inte börja lyssna på kent, det skulle inte hända. green day in our herts. annika hade börjat lyssna på kent från sin äldre bror och försökte då trycka på oss musiken. men icke. några år senare hände det ofattbara. på vår dagliga promenad, och det var verkligen dagligen, så sa frida helt plötsligt, helt alvarligt. maria, jag tror att jag har börjat gilla en av kents låtar. men bara lite, verkligen jättelite. lite my ass säger jag bara, haha. jag drog till grundsund i mina vanliga 5 veckor och sista veckan så ringer hon och frågar om jag ska med på konsert. på kents konsert. vafan, inte skulle jag väl dit? men jo det skulle jag tydligen, när jag fick reda på att alla, alla, alla, alla andra skulle dit. så hemska kunde de ju inte vara? 
jag började lyssna på låtarna, eftersom alla vet att man absolut inte kan komma till en konsert och inte kunna låtarna, haha. det är dödens död. och dom var faktiskt inte så dåliga. speciellt inte de nya, de var ganska klitchiga och fastnade lätt på huvudet. (idag tycker jag tvärtom, haha, but whatever).  
och så kom ju dagen. den stora dagen.

en bild på mig och frida när vi satt och väntade inne i annexet. efter tolv fucking timmars väntan utanför. I NOVENBER!! rättare sagt den 17 november 2007. om exakt en vecka är det exakt tre år sen. tre år sen jag började älska kent, tre år sen jag förstod innebörden av deras texter, tre år sen jag förstod vilka de verkligen var, tre år sen innan de nästan helt och håller tog monopol på min musiksmaksmarknad. jag kommer aldrig lyssna på några som på kent.
haha, ni vet alla mina rubriker? det är ju låttexter. och hittills så har jag bestämt mig för att jag inte ska ta några från kent. inte för att jag bryr mig om de är på svenska (de har ju trots allt engelska låtar), inte för att jag tycker det är pinsamt att jag lyssnar på kent, utan helt enkelt för att jag inte kan bestämma mig. nästan allt det som kommer ur joakim bergs mun är perfekt, så smart formulerat och så eftertänkt och klockrent att det inte går att bestämma vad som är bäst, vad som passar bäst, vilket som låter bäst.
men nu har jag helt enkelt bestämt mig för att det inte går längre, så nu kommer det bara från kentlåtar istället, och eftersom det är kent kommer jag nu att skriva ut vilka låtar det är.
efter första konserten så bokade vi direkt biljetter till deras nästa konsert. vilket var i norrköping, den 16 februari 2008. alltså fyra hela månader efter våran första konser.

berg och frida i bilen på vägen dit!

kö.

jag och annika innan konserten.
-
och ja, konserten var magisk. familjen som förband (dock var folk fett otagg på honom, men men) och sen så hamnade vi ju allra längst fram. helt fucking unbeliveble. magiskt.
och efter den här konserten, vad tror ni hände då? jodå, vi åkte hem och sen så bokade vi biljetter till nästa kentkonsert. på zinkensdamm. det vill säga utomhus. närmare bestämt den 28 juni, 2008. lite mer än 4 månader efter den sista.

ni kanske inte känner igen honom? chris bajsbrun

kömys.
-
konserten var den bästa. någonsin. ever. upplevelsen var helt och hållet magiskt och vi var i extas. först kom ju en tåström och skulle dra sina långsamma visor med hes röst, rättare sagt tio långa, otaggande visor. men när kent kom fram, och öppnar med stenbrott så förstår man ju direkt att det här är inte att leka med. och det var det inte någonstans. vi hamnade längst fram, rakt framför martin sköld. martin fucking sköld. helt amasing. dagen efter såg jag att jag hade blåmärken på mina ben och på min mage men främst på mina höfter. från stängslet. och det var inte för att det var något högt tryck, nej nej det fanns mycket rum, inga problem alls. problemen var mer att jag hade tryckt mig själv så hårt mot stängslet som jag kunde. närmre högtalarna, närmre martin, närmre musiken. under ett ögonblick när musiken var tyst så skrek jag: NI ÄR SÅ JÄVLA SNYGGA. och alla i bandet började skratta, hahaha. happiest moment in my life. saddest moment in my life är när jag, annika och frida gråter, nej vi bölar och skriker på martin, då ställer han sig längst fram på högtalarna och böjer sig ner och sträcker ut sig, för att vi ska få röra honom. jag trodde jag skulle gå av på mitten, så hårt tryckte jag mig själv mot stängslet. jag var närmst av oss, men fortfarande en centimeter ifrån honom. jag fick däremot hans plastglas som det stod MS på, och annika fixade hans svettiga underbara och heliga handduk, som vi delade. som jag aldrig kommer tvätta. ever.



och sen så släppte de ju ett nytt album, röd. fett bra, men fett ovant att höra kent åt elektro-stuket. jag gillar fortfarande de gamla låtarna bäst, de råa och nakna låtarna. där texterna betyder allt. utan texter så kan man ju lika gärna börja lyssna på arabmusik, man förstår ju ändå inte vad de säger.
men vad gjorde vi då? jodå det var klart att vi var tvugna att köpa biljetter! den 25 februari 2010 fick jag återse mitt äskade band, fast nu lite längre bak och lite mer avslappnat.

ni får nöja er med en bild från näst sista konserten, den bästa, som avslut. här på stockholms södra, i min röda nyinköpta kenttröja. och ja om ni undrar så står jag och frida och gråter, skakar och skrattar som aldrig förr. i handen så har jag martins glas.


och jag vet att ni inte kommer läsa det här, men det är lika bra det, haha. rubriken är från låten: ett tidsfördriv att dö för, ur albumet hagnesta hill, som för tillfället är favoriten.