mariasvenstam

.

Imorgon (idag) är det två år sedan min förra klasskamrat Robin gick bort. Två hela år sedan. Jag kommer ihåg att jag för nästan ett år sedan skulle åka till hans gravplats på st. botvids med Naomi, men när jag vaknade den sjätte februari tvåtusenelva så hade jag fått min andra dos utav allvarlig lunginflammation och kunde helt enkelt inte bege mig till andra sidan Stockholm.

.

I år var det annorlunda och jag visste att jag ville åka till gravplatsen, se hans gravsten som inte var uppe sista gången jag var där, och bara känna vart han fanns. Hur det såg ut. Skulle jag göra detta själv? Aldrig i livet. Så jag slängde iväg ett sms till några i gymnasieklassen. Det slutade med att jag, Andrea, PH, Erik, Viktor, Fredrik och Lucas bestämde oss för att åka dit.

.

Och som vanligt med dessa grabbar så är det halvt handikappade. De ville inte att det skulle bli för sent så Andrea fick stressa från sin match. Till vaddå? Jo till ett stängt och ödelagt Huddinge centrum, där vi självklart fick vänta i en timma på att killarna skulle hitta varandra och sedan ta sig med bilen dit. Eftersom dom hade bil hade jag snällt bett dem att köpa blommor, och jag påpekade att nej det är inte många blomsteraffärer öppna på söndagar. Självklart så var uppdraget alldeles för komplicerat. "Men vaddå, det var ju stängt". Nähä, menar du det?! haha. Så det fick jag och Andrea ta hand om, det med. Men hur irriterad och arg man än är (eftersom det alltid är samma visa) så varar det inte länge. Två minuter efter att jag och Andrea mosat in oss i den trånga bilen med de fem grabbarna så sitter vi och skrattar åt hur extremt korkade och dumma de är. Alla kommentarer och åsikter, det går ju inte att vara sur för fem ören.

.

Och så stod vi där vid den nya fina graven, la dit våra rosor, kort och ljus och skrattade åt alla gamla minnen (lucas förfrös tårna i sina converse). Och på något sätt så betydde den här lilla kaos-artade trippen något alldeles extra, mer än vad jag hade förväntat mig. Just för att den blev kaos-artad och långdragen. För det är så det alltid blir i det här gänget, men det är alltid lika kul, och känslan av att veta att det är samma sak, samma stämning, trots att vi inte går i samma klass längre.

.